Skip to main content

Bekämpa inte skräpet med ett skräpförslag

plastskrap

 

En nedskräpningsavgift på 800 miljoner kronor föreslås finansiera städningen av engångsplast i Sveriges kommuner, trots att det inte har gjorts någon beräkning av hur mycket städningen faktiskt kostar. Inte heller har det gjorts någon bedömning av hur den ökade kostnaden kommer att belasta återförsäljare och konsumenter, skriver Företagarnas Philip Thunborg och Butikernas/Convenience Stores Swedens Bengt Hedlund.

Handen upp alla som gillar nedskräpning! Ingen? Politiska frågor där alla i grunden vill mer eller mindre samma sak blir ofta oväntat problematiska. För även om slutmålet är detsamma kan vägen dit se väldigt olika ut. Och eftersom det blir svårt att ifrågasätta ädla motiv (till exempel att få bort plast från naturen) riskerar åtgärderna också bli ineffektiva och lida av ja-sägandets största dilemma: ingen sa nej vid rätt tillfälle. 

Frågan om nedskräpning och plast är högaktuell. Det pågår ett arbete i EU:s medlemsländer för att minska skadliga miljöeffekter av plast (utifrån ett EU-direktiv). Det innebär till exempel ett konfettiförbud utomhus och ett producentansvar för våtservetter och ballonger. En avgift på 800 miljoner kronor ska finansiera städning av engångsplast i Sveriges kommuner. Arbetet är viktigt men det får inte användas som alibi för att driva igenom slarviga och kontraproduktiva insatser som slår hårt mot handeln. 

Utan rätt kontext är det förstås svårt för betraktaren att veta om detta är rimligt eller inte. Det finns i vår mening flera konkreta problem med regeringens förslag. Ett är att förslaget går längre än vad EU kräver, bland annat genom att inkludera portionssnus. Samtidigt utesluts tuggummi ur beräkningen av den totala mängden plastskräp, trots att det är en av de svåraste och kostsammaste typerna av skräp att städa upp. Det är inkonsekvent och undergräver trovärdigheten. 

Ett annat stort problem är det bristfälliga underlaget. Endast Borås av alla svenska kommuner gör faktiska beräkningar av vad nedskräpningen kostar – i deras fall 45 kronor per invånare och år. Beräkningen omfattar dock allt skräp, inte enbart engångsplast. Ändå föreslås att nedskräpningsavgiften initialt ska vara över det dubbla: 100 kronor per invånare och år. Förslagets uttalade avsikt är att kostnaderna för skräp och städning ska minska, men upplägget uppmuntrar snarare kommunerna att fortsätta redovisa höga kostnader. 

Förslagets största problem är dock utformningen. Regeringen har föreslagit att pengarna ska tas ut som en avgift, men till funktion är det en skatt. Skillnaden mellan dessa, enkelt uttryckt, är att en skatt inte har någon direkt koppling till en motprestation från staten. En avgift däremot, ska per definition betala för en åtgärd eller tjänst, exempelvis en parkeringsavgift. Regeringen beslutar storleken på en avgift medan en skatt måste beslutas om av riksdagen.
 
Från 2022 föreslås producenter och handlare betala omkring 800 miljoner kronor per år. Ingen bedömning görs av hur denna ökade kostnad kommer att belasta återförsäljare och konsumenter, regeringen utgår från att denna typ av skatt helt överförs till ett höjt pris för slutkunden. I mellansteget ökar dock kostnaderna för handlare och försäljare, och om dessa kostnader inte kan täckas genom höjda priser drabbar den dolda skatten handlarna – särskilt mindre butiker, som redan är hårt pressade på grund av covid-19-krisens effekter. 

Förslaget måste omarbetas. Skräp kan inte bekämpas med skräp. Vi borde som flera andra EU-länder avvakta med genomförande till dess att EU-kommissionen presenterat sin rådgivning i frågan. Vi kan inte vara bäst i klassen förrän vi vet vad vi faktiskt kommer att testas på. Då har vi möjlighet att göra rätt från början, och genomföra förslaget på ett sätt som är kostnadseffektivt, transparent och proportionellt – inte i form av dolda skatter som skadar handeln.

PHILIP THUNBORG, FÖRETAGARNA
BENGT HEDLUND, BUTIKERNA/CONVENIENCE STORES SWEDEN