Ny utställning på tobakens eget museum

Foto: Snus- och tändsticksmuseum

I år är det 200 år sedan snuset Ljunglöfs Ettan blev till. Bakom varumärket finns berättelsen om en familjedynasti som utmärktes av kvalitet, kortsvettning och tårar. Den 22 september öppnade utställningen Snusdynastin på Snus- och Tändsticksmuseum.

Luktsnus förekom i Sverige redan på 1600-talet. Det blev ett mode för kvinnor och män. Omkring 1800 seglar munsnuset upp som en favorit bland tobakskonsumenterna. Det är inte bara formen som byter skepnad utan även den sociala tillhörigheten – när snuset flyttas från näsa till mun blir det folkligt att snusa.

Jacob Fredrik Ljunglöf var en visionär och innovatör. Vid fjorton års ålder lämnade han sitt barndomshem i Sörmland för att flytta till Stockholm. Han arbetade snabbt upp sig och år 1822 fick han de stadsprivilegier som krävdes för att få tillverka tobak under eget namn. Redan i slutet av årtiondet hade han kommit att bli en av de främsta snusframställarna i Sverige.

Ljunglöf kände tidigt att det inte räckte med att vara landets störste snusfabrikör. Hans snus skulle även vara det bästa. Kemisten och storsnusaren Jöns Jacob Berzelius sägs ha varit oumbärlig för att utveckla en ny metod för snustillverkning som kom att revolutionera snusets kvalitet. En process snarlik pastörisering, samt kortare lagringstid, den så kallade kortsvettningsmetoden, var avgörande för att skapa ett kvalitetssnus med lång hållbarhet.

Vid den här tiden delade tillverkarna in snuset i olika klasser utifrån tobakens smak och kvalitet. De allra bästa varorna fick beteckningen No.1. Tack vare framgångsrik marknadsföring lyckades Ljunglöf göra No.1 synonymt med sitt eget snus, som kom att kallas Ettan i folkmun. Även Ljunglöf No.2 och No.3 fanns till försäljning för ett billigare pris, inte helt olikt dagens lågprisvarianter.

Kemisten Berzelius kunskaper och Knut Ljunglöfs näsa, kan sägas vara hemligheten bakom kvalitetssuccén Ettan.

Jacob Fredriks Ljunglöfs son, Knut Ljunglöf (1833-1920), föddes i lägenheten ovanpå snusfabriken vid nuvarande Drottninggatan. Det var Knut som kom att göra företaget till en framgångshistoria. År 1860, när han var 26 år gammal, tog han över sin fars verk som då var världens största snusfabrik och den näst största tobaksfabriken i Europa. Knut kom att kallas Snuskungen på grund av sin dominerande ställning som snustillverkare och den förmögenhet snuset inbringade.

På frågan om var hemligheten bakom Ettan låg brukade Knut Ljunglöf peka på sin rejäla näsa och svara: ”Här!”. Punktligt varje morgon placerades två silverskålar, märkta No.1 och No.2, med ett varuprov av det dagsfärska snuset på Knuts skrivbord. Han kontrollerade därefter snuset genom att dra upp lite i vardera näsborre med en silversked, innan det godkändes för försäljning. Efter kvalitetssäkringen nös Knut belåtet i sin färgglada snusnäsduk, som han alltid bar med sig.

Påven Leo XIII var en av många utanför landet som uppskattade det Ljunglöfska snuset.

Knut Ljunglöf var skeptisk till att exportera Ettan utomlands, trots de många förfrågningarna. Han ville vara säker på att snuset kunde hållas färskt under längre transportsträckor. När stanniolförpackningen uppfanns kunde färskheten äntligen säkras. En tidig kund var påven Leo XIII som trots sin ställning intresserade sig för folkliga seder och bruk, inklusive snus. När Ettan för första gången skulle presenteras för påven, spilldes dosans innehåll ut över hela hans vita dräkt. Men det gick ingen nöd på påven för det – han ska glatt ha samlat ihop ett rejält smakprov av det utspillda snuset och redan samma dag skickades en ny beställning efter mer.

Från att ha sålts i lösvikt ur handlarnas porslinskrus till att säljas i dosor, har Ljunglöfs genomgått något av en förpackningsrevolution.

Vid 1900-talets början var Ettan det enda snuset med rikstäckande försäljning och Knut Ljunglöf Sveriges mest framgångsrika snusfabrikör. Det var ett hårt slag när han insåg att hans livsverk skulle säljas till det statliga Tobaksmonopolet. Knut valde då att bränna all dokumentation över sitt livsverk och sonen, Robert Ljunglöf (1885-1950), fick ensam hantera statens inlösen av snusproduktionen.

Men Ljunglöfs snus levde vidare. Tobaksmonopolet valde att fortsätta tillverka både No. 1 och No. 2. 1918 var det dock dags för en förändring och produkternas namn ändrades till Ettan respektive Tvåan. Tvåan slutade produceras 1945 men Ljunglöfs Ettan är idag Sveriges äldsta och mest sålda snusmärke genom tiderna.

Gubbhyllan på Skansen är väl värt ett besök. Här kan man få både industrihistoria samt en trevlig restaurangupplevelse.

Snus- och Tändsticksmuseum är ett industri- och kulturhistoriskt museum. Ur ett kulturarvsperspektiv visar och berättar man om den svenska snus- och tändstickshistorien. Man förmedlar fakta och kunskap om vår unika och innovativa snus- och tändstickstradition.

Museet grundades 1938 som ett personalmuseum för de anställda på Svenska Tobaksmonopolet. Det hette då Tobaksmuseum och bestod av insamlade föremål som kom från tobaksfabriker vilka 1915 införlivades i tobaksmonopolet. År 1965 flyttade Tobaksmuseum till huset Gubbhyllan på Skansen och år 2000 kompletterades museet med en tändsticksdel. Då bytte man även namn till Tobaks- och Tändsticksmuseum.

Under våren 2016 öppnade museets nya basutställningar som fokuserar på snus- och tändstickshistoria. 1 mars samma år bytte man namn till Snus- och Tändsticksmuseum.

Samlingarna ägs av Swedish Match Tobaks- och Tändstickshistoriska stiftelse. Museet drivs med ekonomiskt stöd av Swedish Match AB.

Texterna är hämtade och från museets hemsida och sammansatta av Gunilla Pihlblad som också tagit bilderna.