Thereses resa bort från rökningen

Busschauffören Therese Johanssons resa bort från rökningen kom att handla e-cigg, stressiga bussresor, en hel del klåda och nikotinpåsar med fruktsmak. Hon är en av över en miljon svenskar som använder alternativa nikotinprodukter för att hålla sig rökfri.
 
Therese Johansson växte upp i Hallsberg på 1980-talet med små skraltiga bilar, mopeder och konserter i ishallar. Som född 1969 var hon med på tiden då hårdrock var nytt och läder med nitar högsta anti-mode.
 
- Jag såg faktiskt W.A.S.P live i Karlskoga. Det var häftigt, skrattar hon.

För den som inte vet så var W.A.S.P bandet som i början av 1980-talet skapade både mediehysteri och moraldebatt genom att vifta med sågklingor och blod på scenen. Gruppen  "förförde ungdomen" med suggestiva musikvideor, gitarrsolon och utmanande planscher i tidningen Okej. Sveriges television lät till och med den djupt kristne programledaren Siewert Öholm gå loss, med ordpiska och bibel,  live i TV-rutan. Ungefär på samma sätt jobbade nybildade Non Smoking Generation, som gick loss på "förtappade" rökare med hjälp av hurtiga slogans och sweatshirts i grälla färger. Moralism för att motverka ungdomskultur. Kontraster i ett nötskal. 

Therese tillhör dem som sett bandet W.A.S.P live i Karlskoga.

- Vi visste väl hela tiden att rökning orsakade cancer. Jag minns några föreläsningar i aulan på skolan om rökning, men det var egentligen ingenting man tänkte på. I pausen gick alla till rökrutan och blossade som vanligt. Det var inget konstigt med att röka, minns Therese.
 
Hon började röka i åttan, 14 år gammal. Mamma och pappa rökte billigt, och hemma vid köksbordet rullade föräldrarna egna cigaretter med rulltobak och papper.

- Jag brukade hjälpa dem och lärde mig snabbt att rulla cigaretter själv. Och så snodde jag givetvis med mig några hemifrån, till mig och kompisarna, säger hon.
 
Det var en vild tid, minns hon.

- Vi var ett litet gäng som skolkade och ställde till med ofog. Vi tyckte nog att det var lite tufft att röka också, säger Therese när vi träffas i Hallsberg, några mil norr om huset i som hon hyr tillsammans med sambon Björn. Långt bort från nitar och rosa Non Smoking Generation tröjor.
 
Rökningen hängde med upp genom tonåren berättar hon. Therese beskriver sig inte som någon festprisse under tonåren och rökningen var inte i första hand en "social grej" för henne. Hon funderade ibland på att sluta röka, men alternativ som snus var inte att tänka på. Plåster och piller lockade inte heller.

- Nä, det “vanliga” snuset var verkligen inte min grej. Men jag har testat det mesta tror jag. Plåster tyckte jag var obehagligt och tuggummi fungerade inte.

Fick torra ögon och klåda av att vejpa. Nu har hon kört med nikotinpåsar i snart tre år.

Det var först tretton år senare som allt förändrades. Vid det laget hade hon utbildat sig till busschaufför och bodde i Göteborg. Där träffade hon nuvarande sambon Björn, även han rökare. Det var i och med det nya jobbet som tankarna på att sluta röka började växa på allvar.
 
- När jag började köra buss blev det allt svårare att röka regelbundet. Det var väldigt stressigt och vi hade bara korta pauser. Man hann knappt tända ciggen innan det var dags att köra vidare. Och behövde jag gå på toa var det helt kört, minns hon. 
 
Vid det här laget hade e-cigaretter börjat bli populära och när en arbetskollega till Björn dök upp hemma hos paret med en e-cigg, så bestämde hon sig för att testa tillsammans med sambon. Det visade sig vara en bra lösning.
 
- Vejpen kunde jag ju använda för att ta en snabb puff på rasterna. Inget fipplande med paket och tändare. Det gjorde att jag fick nikotinkicken och inte ens tänkte på att röka längre, säger hon.
 
Hon har inte rökt sedan 2018. Inte sambon heller. Men Thereses resa bort från rökningen slutade inte med en “regnbågsfärgad vejp och en e-vätska med fruktsmak” som blivit hennes ständige följeslagare, i fickan.
 
- Jag vejpade nästan konstant, åtminstone när jag fick möjlighet. Det gick ett år och det fungerade bra. Jag hade inte en tanke på att gå tillbaka till ciggen, även om jag saknade känslan ibland. Samtidigt tyckte jag att det blev lite väl mycket vejpande. Jag hade ju maskinen i handen hela tiden och ville väl egentligen bort från det också, så småningom.
 
Men i slutändan var det något helt annat som fick henne att välja en annan väg. Efter ungefär ett år började det klia i ögonen. Kroppen reagerade på något.
 
- Jag märkte att jag blev torr i ögonen hela tiden. Det kliade fruktansvärt i perioder, och så var jag ofta torr i munnen. Jag testade allt för att få bukt på det, ögondroppar och salvor. Inget hjälpte, säger hon.

Svårt att vara rökare när man kör buss tycker Therese. 

E-vätskan som förångas i en vejp innehåller propyleneglykol - ett ämne som är ganska beprövat inom sjukvården och tämligen ofarligt att andas in. Men propylenglykol kan också vara irriterande för kroppen, i synnerhet för slemhinnor och, för vissa som är känsliga, vid hudkontakt. Ämnet har även förmågan att absorbera fukt, i synnerhet när det befinner sig i ångform. En del upplever det därför som uttorkande att vejpa. Therese var en av dem.
 
- Det var frusterande. Jag var till läkaren, som inte kunde hitta orsaken. Det tog ett år innan jag förstod att det berodde på vejpen och ångan, säger Therese.
 
Hon valde att sluta med e-cigaretter under en period. Och problemen försvann. 
 
- Det var väldigt skönt att få ordning på det. Just då var jag inne på att sluta helt med nikotinet också. Men det blev lite för mycket just då, särskilt med tanke på jobbet. Att köra en hel klass med tonåringar hem efter skolan, tar på tålamodet, skrattar hon.
 
När vi träffas har Therese istället en dosa vitt snus i fickan. Hon har inte riktigt koll på vilken smak det är. "Något fruktigt, som smakar gott' skrockar hon. Hon har kört med nikotinpåsar i snart tre år. Och det fungerar bra.

- Det var faktiskt ganska lätt att gå från ciggen till vejpen och sedan från e-ciggen till nikotinpåsarna. Mycket lättare än jag trodde. Men målet är att sluta med dem också. Nån gång, säger hon lite bestämt.
 
Varför vill du sluta med nikotinpåsar, om det nu fungerar så bra?
 
- Det är ju bättre än att röka, och jag får inga bieffekter som av vejpningen. Och jag gillar nikotinkicken, såklart. Men det finns säkert risker med snusandet också. Tänk om tänderna faller ut, skrockar hon och medger att hon brukar byta position på prillan då och, från överläpp till underläpp. "Bara utifall att".
 
- Skämt åsido, jag har nog alltid tyckt att det är irriterande att vara beroende av något. Det kostar pengar och blir lite begränsande. Det skulle vara skönt att slippa. Men en sak i taget, tänker jag. En sak i taget, säger Therese.
 
Hon ger sig av ut mot huset i skogen. Ett gäng ungdomar hoppar precis av en buss i närheten. De skrålar strofer från en låt jag hört från något av barnens tik-tok-flöden. Det är inte W.A.S.P. men skulle väl lika gärna kunna vara det, tänker jag. 

 Text och foto: Stefan Mathisson

Stefan är journalist/reporter på Vejpkollen.se

Målet är att sluta med allt nikotin men hon vet inte exakt när det blir.