Hon är inte orolig för nikotinberoende

Amanda har använt nikotin sedan tonåren. Hon började som rökare, men bytte till vapes och nikotinpåsar. Det råder en intensiv debatt om de nya nikotin-produkterna, att det är en nikotinfälla och att unga inte förstår riskerna. Hon förstår att det kan verka lite skrämmande, men säger: 

- Absolut ingen kan väl ha missat att vitt snus innehåller nikotin och att det kan vara skadligt för kroppen.
 
Hon är 25 år gammal och har använt nikotin sedan tidiga tonåren. Amanda Seguel började som rökare, men gick över till vapes och nikotinpåsar.
 
- Just nu använder jag faktiskt inte nikotin över huvud taget. Men jag vill inte säga att det kommer att vara för evigt. Jag gillar snus och skulle aldrig kunna röka igen. Men att lägga press på sig själv leder bara till ångest. Då går det inte att sluta, säger hon när vi träffas på Hisingen i Göteborg
 
Hon växte upp i början av 2000-talet i Uddevalla. Hon kommer från en rökande familj, berättar hon. Mamma och pappa röker. Mormor likaså. Morfar har sin pipa.
 
- Jag har verkligen växt upp med rökning. Min syster rökte tidigare, men vejpar nu istället. Mamma och pappa var noga med att jag inte fick vara med när de rökte, men lukten från någon som rökt hänger ju kvar. För mig har det betytt trygghet, en hemmadoft, om man får säga så.
 
Amandas pappa kom till Sverige från Chile på 1980-talet, på flykt undan högerregimen och Augusto Pinochet. Mamma är svensk men Amanda har även rötter i Finland. Hon beskriver sig själv som “inte tillräckligt mycket chilenare och inte tillräckligt svensk” för att passa in i någon särskild grupp. Men att hon är något av en cosmopolit blir tydligt ju längre vi pratar. 
 
Trots sina unga 25 år har hon sett en hel del av världen. Som engagerad dansare, trumslagare och klädansvarig på sambaföreningen Abunda i Göteborg har det blivit en hel del resor.
 
- Vi uppträder och spelar ganska ofta i perioder, så det har blivit resor till allt ifrån Frankrike till Sydafrika. Det är ganska intensivt men väldigt roligt, säger hon.

Foto: Colourbox 

Hon tog sitt första bloss på en cigarett när hon var 13 år. 
 
- Det tror i alla fall att det var i den åldern. Det var nog lite grupptryck inblandat, men ändå inte så märkvärdigt. Jag var ju van att folk rökte omkring mig och jag tänkte väl: Varför inte testa? Men samtidigt tänkte jag: Varför ska jag röka? Så det dröjde ett tag innan jag “började röka på riktigt”.
 
Smaken var viktig, minns hon. Vanliga cigaretter lockade inte alls.
 
- Nej, det tyckte jag inte alls om. Om jag nu skulle röka så skulle det vara gott. Så det fick bli mintcigaretter. Då var det ok, minns hon.
 
Tonårens rökande blev aldrig särskilt intensivt. Fest-rökandet övergick förvisso så sakteliga till vardagsrökning, men det rörde sig inte om många cigaretter per dag. Hon gick estetisk linje på gymnasiet i Uddevalla och rökningen var mer ett socialt än ett direkt behov, berättar Amanda.
 
- Jag rökte väl som mest när jag var mellan 16 och 20. Det var ju en del av det sociala livet, på fester och i rökrutor. Det eskalerade däremot när jag var 21 och åkte till Sydkorea för att studera i ett år. Jag besökte även Japan vid den tiden. Därborta rökte de som tokar. Rökrummen på krogarna var alltid fulla. På klubbarna var det fritt fram att röka. Till och med jag, som kan gilla doften av rök och parfym, tyckte det var obehagligt. Det blev lite bättre om man rökte själv, men ändå…
 
Efter en festkväll med taekwando-klubben i Sydkorea, “en kväll med alldeles för mycket alkohol” och intensivt rökande tog det stopp för Amanda.
 
- Jag mådde så dåligt och plötsligt kunde jag bara associera rökningen med att må illa. Då var det inte gott längre. Jag har provat flera gånger efteråt och det gav mig ingen njutning längre. Jag slutade röka helt och hållet, mest av den anledningen.
 
Nu har hon inte rökt på nästan tre år. Men nikotinet vill hon fortfarande ha i livet, konstaterar hon. Något som ger lite lugn i stressen, antingen på jobbet eller på fritiden. Hon har testat det mesta, bland annat att vejpa, mest engångs-e-cigg. Något som hon först såg som lite töntigt.
 
- Det är många i min generation så tycker så, tror jag. En vejp? Hur gammal är du egentligen, klarar du inte av en riktig cigg? Det är något man kan höra på festerna. Men så finns det de som har med sig sju olika engångs-e-cigg med alla möjliga smaker som de ska testa under kvällen. Jag blev väl lite nyfiken på vad det handlade om egentligen, säger hon och konstaterar att det blev lite “väl mycket banana ice" under en period.
 
- Ja, herregud. Jag satt med min lilla e-cigg-penna hela tiden. Det blev alldeles för mycket för mig. Då la jag ner det, åtminstone på vardagarna.

Nu föredrar hon nikotinpåsar, “det vita snuset”. Förutsatt att det är rätt styrka och att det smakar gott.
 
- Jag började jobba på restaurang och då blev det ett smidigt sätt att få lite lugn på jobbet. Det får inte snurra för mycket. Och det får inte synas för mycket under läppen. Jag har lärt mig vad som funkar för mig.
 
Vi pratar om nikotinberoende och hur hon ser på det. Är det ett problem att behöva en stimulant för att känna sig lugn?
 
- Jag är ganska lugn när det gäller just nikotinet. Det har ju funnits runt mig hela livet och jag har väl inte tänkt så mycket på det. Jag har ju fått bort det riktigt farliga, rökningen, och nu är det bara nikotinet kvar. När jag är redo att sluta med det så tar jag tag i det.
 
Och för tillfället använder hon inte nikotin överhuvudtaget visar det sig. 
 
- Jag är sjukskriven på grund av utmattning och är väldigt yr hela tiden. Det är helt enkelt inte trevligt att få den där “snurren” när allt redan snurrar ändå. Då avstår jag hellre. Jag har väl någon tanke på att jag kan fortsätta så, men jag vet att livet har en tendens att komma emellan, så ingenting är definitivt.
 
Hon menar att motivationen att sluta måste komma inifrån, inte genom saker hon inte kan kontrollera. Som en sjukskrivning.
 
- Nej, om det är något jag vet så är det att det inte fungerar att sluta om jag inte gör det på helt egna villkor. Nikotinet har en lugnande effekt på mig och när livet hoppar till så vet jag att det är skönt att ha något under läppen. Jag är nog ingen beroendepersonlighet egentligen. Om jag bestämmer mig för att sluta med något så kan jag göra det. Jag har ju gjort mig av med röken och det känns bra. Det andra kanske kommer sen, säger hon och berättar att hon har en stock med dosor som “ligger och dräller” hemma i lägenheten vid Vågmästareplatsen i Göteborg.
 
När vi träffas råder en ganska intensiv debatt om de “nya” nikotinprodukterna och hur unga börjar använda dem tidigt. Det pratas om en “nikotinfälla” och att unga inte förstår riskerna med produkterna. Hon tillhör den generation unga kvinnor som i allt större utsträckning börjar använda nikotinportioner, och hon förstår att det kan verka lite skrämmande.
 
- Nuförtiden ser jag sällan folk som röker. Det är mycket vanligare att någon har en liten vejp i handen, eller en nästan osynlig prilla under läppen. Jag kan förstå att man oroar sig för det. Samtidigt är det ju absolut INGEN som kan ha missat att vitt snus innehåller nikotin och att det kan vara skadligt för kroppen. Jag är ju sån att jag faktiskt läser på lite grann så att jag vet vad jag ger mig in på. Men visst, alla gör ju inte det - på samma sätt som en del godkänner villkoren för en app efter att bara har scrollat snabbt ner till ok-knappen, funderar hon. 
 
Hon tror att ungdomar har fattat att rökning inte är hållbart längre. Det luktar och syns för mycket i en värld där vuxna hela tiden finns i närheten. Särskilt i skolan.
 
- Och om någon lärare kommer på dig så ringer de hem till föräldrarna, och tar paketet. Och så måste du gå och skaffa ett nytt, om och om igen. Med snus och e-cigg så är det lättare att få vara ifred. Jag menar, vem ser att du snusar på lektionen? Vissa påsar är så tunna att det inte går att se när du använder dem. Jag tror att många som snusar eller vejpar är de som annars skulle vara rökare. Men det kommer givetvis vara ganska många som börjar direkt med snus. Det kanske inte är perfekt, men i grunden så ser jag det här som det “nya” sättet att röka, menar hon.
 
Hon tror att både e-cigaretter och det nya vita snuset kommer att spela allt större roll för att färre röker, inte bara i Sverige. 
 
- Men det är svårt för rökande fransmän att fatta grejen. De tror ju att snus är livsfarligt. Och det är kanske inte så konstigt. Jag har träffat fransoser som ser sig själva som “väldigt nikotinvana”, lite macho kanske. Sen stoppar de in något med jättehög nikotinstyrka under läppen, kräks och svimmar på toaletten och får åka till sjukhuset, skrattar hon.

-  Vi här i Sverige har ju lärt oss det där, att inte överdriva utan hitta det som fungerar istället.
 
Vi tar bilderna till reportaget i skuggan av en restaurang. Till hösten hoppas hon på att plugga på universitetet. Målet är att lämna restaurangvärlden och bli studievägledare. Hur det blir med snuset och nikotinet får hon, som sagt, se.
 
- Just nu blir det ingenting på ett tag. Jag kanske tar en vejp på en fest om jag känner för det, men jag vet att om jag sätter för hög press på mig själv så leder det bara till en massa ångest. Och då går det inte att sluta. Jag tycker det är bättre att ta det som det kommer, säger hon och strosar iväg i ett sommarvarmt Göteborg.

Text och foto: Stefan Mathisson

Stefan är journalist/reporter på Vejpkollen.se