Lever den världsberömda korvkiosken upp till sitt rykte?

Det blåser så man knappt kan stå på benen samtidigt som det duggregnar. Men ändå är det kö utanför världens kanske mest berömda korvkiosk, Bæjarins beztu pylsur, i Reykjaviks hamn. Er utsända, som har ätit många korvkioskkorvar i sitt liv, har varit där och frågan är nu om det här lilla plåtskjulet och dess innehåll levde upp till förväntningarna.

Jag har hört talas om den sedan länge tillbaka och min reflektion är först av mera filosofisk karaktär. Det är nämligen intressant hur det kan skapas en framgångssaga som denna. Hur tillfälligheter som att presidenter och rockstjärnor låter sig fångas på bild samt att The Guardian utser kiosken i fråga till Europa bästa, leder till att den drar till sig både stamgäster och turister som flugor till en ketchupklick.

Och turister finns det ju gott om. Island med sina knappt 400 000 invånare, tar emot tre miljoner turister varje år. Det är faktiskt lite mer märkvärdigt än den korv med bröd som jag åt i snålblåsten förra månaden. Men innan jag avger min personliga recension, ska jag berätta lite mera om vad Bæjarins beztu pylsur (översatt ”stans bästa korv”) egentligen är.

Det är i princip alltid kö vid Bæjarins i hamnen och stor del av den är turister. En bedrift att ha fått ett sådant rykte!

Nämligen ett av de äldsta företagen i centrala Reykjavík. Korvkiosken grundades redan 1937 och har sedan dess varit ett givet inslag i stadsbilden. Med åren har den då också blivit något av en turistattraktion. Den har också kompletterats med flera kiosker, idag sju i själva Reykjavik och två i närområdet. Bæjarins beztu pylsur finns även som shop in shop i convenience-butiker samt säljs i flerpack i dagligvaruhandeln. Så gör också den speciella senapen som kallas Pylsusinnep. Korven görs av företaget SS Pylsur. 

Dagens ägare Guðrún Kristmundsdóttir är tredje generationen i företaget. Den allra första kiosken stod på Austurstræti mitt i city. På 60-talet flyttades den två gator norrut till Tryggvagata mitt emot Reykjaviks konserthus, Harpa. Och det är alltså detta flaggskepp som man vallfärdar till idag.  Numera är korvkiosken omskriven i guideböcker och turisterna kommer i en strid ström för att äta. För islänningar är det en självklarhet att gå förbi kiosken efter en natt på stan, tre dagar i veckan är det öppet till 4.30 på morgnarna.

Det var 2004 som Bill Clinton blev inropad av Maeja och bjöds på korv med senap. (Fotot från Bæjarins hemsida.)

Bland storheterna som har ätit på Bæjarins beztu är alltså USA:s tidigare president Bill Clinton och Metallicas sångare James Hetfield. På kioskens inre vägg finns för övrigt ett porträtt av Clinton. I augusti 2006, röstade den brittiska dagstidningen The Guardian fram Bæjarins beztu som Europas bästa korvkiosk. 

Det var 2004 som Clinton passerade förbi kiosken och det berättas att en av de anställda  ropade på honom och erbjöd honom en korv. Han gick på en diet och tog bara en med senap och sedan dess kallas denna enkla variant av Bæjarins för just Clinton. Kändisar som Madonna, Ella Fitzgerald och skådespelare från filmer som spelats in på ön, har alla varit på Bæjarins Beztu och ätit.

Först tar man brödet och lägger i rå och rostad lök, därefter korven, remouladsåsen samt senapen och ketchupen. Manövern görs dessutom extremt snabbt.

Det som gör själva korven speciell är att den är baserad på inhemskt lammkött samtidigt som den innehåller både nöt och gris. Den serveras i ett bröd med flera tillbehör. Beställer man ”ein med öllu” (vilket de flesta gör) får man ketchup, senap, remoudladsås samt rå och rostad lök.

Bæjarins beztu pylsur fungerar också som ett slags mätare på läget i den isländska ekonomin. Traditionellt har ägarna ganska sällan höjt priserna. Ofta har de legat still i flera år trots att kostnaderna har stigit. Islands billigaste varmkorv finns på Ikeas varuhus i Garðabær. Även där har den dock blivit dyrare. Idag kostar en Bæjarins-meny, alltså korv med läsk, cirka 83 svenska kronor. Men här får man ta i beaktande att allt är dyrt på Island. Reykjavik rankas som en av världens dyraste städer.

Det kanske inte går lika bra med selleri, men korvarna hemma i Sverige smakar minst lika bra som de i Reykjavik, tycker artikelförfattaren.

Nu hoppas jag att ni är spända på resultatet av denna långväga provsmakning. Men först måste ni tänka er in i att det blåser så mycket att planet jag ska åka med nästa dag ställs in. För det förtog faktiskt lite av känslan när jag äntligen hade hukat mig fram till det berömda plåtskjulet och träborden med urholkade träklossar att lägga korvarna i.

Kön var inte så jättelång, det var nämligen på eftermiddagen. Två personer jobbade extremt fokuserat och snabbt med att ta emot beställningar och betalning samt bokstavligen langa ut korv. Jag var rejält hungrig så jag satte glupskt tänderna i mitt livs första Bæjarins med extra allt.

Kanske var förväntningarna för högt uppskruvade. Och visst var själva korven god och det var smart att lägga i löken och remouladsåsen först och sedan korven och de andra tillbehören. Men brödet var mjukt och lite svampigt och de flytande tillbehören gjorde att det blev lite för mycket av det goda. Kletigt helt enkelt. 

Men vad gör väl det när man har käkat korv på samma plats som Bill Clinton och Madonna!

Text och foto: Gunilla Pihlblad