Skip to main content

Silverdraken - en del av mångas vardag

img_7074.jpg

Alex bakom disken. Och den glada fotografen i spegeln....

 

På Herkulesgatan på Hisingen i Göteborg ligger Silverdraken, en restaurang som funnits i kvarteret i över 25 år. Här möts gäster inte bara för maten, utan också för gemenskapen. Många av kunderna är stammisar som varit gäster i över 20 år.

Det är Alex och hans familj som driver restaurangen. Hans pappa tog över lokalen i början av 2000-talet, då hette restaurangen Rambergsstugan. På den tiden serverades det mest husmanskost, men när familjen klev in så försvann den från menyn. Istället satsade man på kinesisk mat med en indonesisk touch.

- Vi har i stort sett haft samma meny sedan starten. Klassiska rätter som friterade räkor och biff med bambuskott, berättar Alex.

Även om menyerna hållit sig stadiga i över två decennier har gästerna uppskattat kontinuiteten. Många är stamkunder som återkommer år efter år.

- Nio av tio som kommer hit känner jag igen. En del har varit gäster i över 20 år. Det är lite av en kvarterskrogskänsla. Folk känner varandra här.

På dagarna serveras lunchbuffé som lockar hungriga gäster, men på kvällarna är det annorlunda. Då är det mest ölgäster som samlas, ibland för att äta men oftast för att umgås.

- Det är många som kommer hit för att träffa vänner de inte träffar annars. En del kanske skulle känt sig ensamma hemma, men här hittar de sällskap, säger Alex.

 

skarmavbild_2025-09-21_kl._17.13.00.png

Silverdraken – kvarterskrogen som blivit en del av vardagen för många.

 

Silverdraken drivs helt och hållet av familjen – mamma, pappa, Alex och hans bror. Alla hjälps åt, både i köket och i serveringen.

– Det är tryggt när man jobbar med familjen. Man kan lita på varandra, säger Alex.

Trots att mycket har förändrats i kvarteret runt omkring under årens lopp, så har Silverdraken stått stabilt. Med samma meny, samma familj i köket och samma stammisar runt borden har restaurangen blivit en självklar mötesplats. En kvarterskrog i ordets rätta bemärkelse.

Text: Ann Hedlund

Intervju och foto: Maria Mannebratt