Skip to main content

Varför ändra på ett bra koncept?

img_7163.jpg

 

Många, både i och utanför Göteborg, känner till att det på Mariaplan i stadsdelen Majorna ligger en korvkiosk vid namn KORV KIOSK. Här har tiden i mångt och mycket stått stilla. Kiosken har funnits på samma plats sedan slutet av 1950-talet. Maria Rothermel, som jobbat här i ett kvarts sekel, kallar sig själv för en inventarie. Hon delar med sig av kioskens historia och förklarar varför menyn fortfarande är, och kommer att förbli, densamma. Och varför de har livemusik på taket. 

Om särskrivningen var ett medvetet val från början eller bara ett resultat av hur man tillverkade skylten är det egentligen ingen som vet. Hur som helst så byggdes kiosken runt 1957-1958 och den har i princip sett likadan ut sedan dess. En liten lucka mot gatan, ett stekbord, några kylar – och ett minimalt utrymme där bara en person får plats att jobba åt gången.

Maria Rothermel började jobba här år 1999-2000. Innan dess hade hon sin arbetsplats på Flygande korven i Torslanda, men kiosken i Majorna låg närmare hemmet. På den tiden var det föräldrarna till hennes ena brors klasskamrat som hade kiosken. De hade köpt den någon gång runt 1960.

- Kiosken startades direkt efter kriget egentligen, 1947-1948 tror jag. Men från början var det bara en korvlåda och en cykelvagn. På den tiden fick bara den som var ”halt och lytt” äga en korvkiosk. Det var ett sätt för dem som inte kunde jobba i till exempel byggbranschen att försörja sig. Så det var bara om du hade ett handikapp som du fick äga en korvkiosk från början. Säger historien….

 

img_7070.jpg

Många kunder besöker kiosken två gånger om dagen för att köpa både lunch och middag.

 

Vad har hänt under de här åren du har varit här vad gäller sortimentet och hur verksamhetens utvecklats från det att du satte din fot i kiosken första gången? 

- Kiosken har inte utvecklats någonting skulle jag säga. Det är samma meny fortfarande.

- Korv och bröd, korv och mos och halv special. Det är det vi har. Hamburgarna kom väl för 10-12 år sedan och nu har vi även några vegetariska alternativ som sojakorv och sojaburgare. Men nej, inget stort sortiment alls. Varför ska man ändra på ett bra koncept? 

De flesta kunderna är inte särskilt intresserade av en förnyad meny heller. De skulle snarare bli besvikna, tror Maria. Om hon känner sina kunder rätt så uppskattar de inte heller en massa ytterligare tillbehör att välja på.

- Det blir för många frågor. Till exempel, vi har gul lök och rostad lök. Och så har jag faktiskt picklat rödlök hemma och tagit hit. Och bara där blir folk ställda när jag frågar, vilken lök vill du ha? Från början hade vi bara gul lök. Då var det lätt, jag vill inte ha lök eller jag vill ha lök. Nu blir det ytterligare en fråga för dem, och folk blir faktiskt lite ställda.

Kunderna är alla åldrar och från alla samhällsklasser. Många är pensionärer. Kiosken blir ett alternativ för dem som är ensamstående, och många kunder kommer två gånger om dagen. De kommer ner på förmiddagen, käkar en korv, en snabblunch. Och så kommer de tillbaka igen på eftermiddagen.

Är det så att de flesta tar med sig maten eller äter de här på plats? 

- Det är nog fifty-fifty tror jag. Vi har en liten parkering på utsidan gatan, många äter i bilen. På väg någonstans. Man stannar till här och det går snabbt att få sin mat.

Och det beror ju på vädret också. 

- Ja, självklart. Så att det. Regnar det så går ju folk hem tror jag. Vi har ett runt bord med fyra bänksektioner, sen har vi några ståplatser under det lilla jalusiet. Så lite regnskydd går att få där, men det är ju bara från det som kommer uppifrån. Inte det som kommer in från sidan, säger hon och ler. 

 

image0.jpeg

Korv Kiosk blev nyligen prisad av Korvakademien. Årets Korvkiosk 2025. 

 

De har pratat om att kanske sätta upp ett regnbås, men det är lättare sagt än gjort att få tillstånd till det när det är gamla gator, gamla landshövdingshus och ledningar i marken att ta hänsyn till. Vad de dock har fått tillstånd till, flera gånger dessutom, är att ha livemusik på taket under vår och sommar.

- Det är en kul grej. Man öppnar upp Majorna. Gemenskap. Alla kommer hit. Vi har haft mycket spelningar i år. Det fortsätter vi gärna med så länge vi får godkänt av brandskyddet. Brandskyddet och polisen måste ju inspektera kiosken, eftersom kiosken är gammal. Sen måste polisen informeras innan vi har spelningar också. Man får ju inte bryta lagar hur som helst, säger hon och ler igen. 

Men när de står där uppe på taket och spelar, att taket håller?

- Ja, om vi säger så här, vi ska väl inte släppa upp något heavy-metal-band där uppe direkt. Men håller man sig lite stabil på foten så får det faktiskt plats ganska mycket där uppe. Fem personer och full utrustning med högtalare och grejer. 

För kiosken är ju inte så stor... 

- Nej, den är inte stor. Och taket är inte större. Men vad är det de säger, finns det hjärterum så finns detstjärterum?

Kiosken är anpassad för en person att jobba i åt gången. Det är trångt och det är bara en lucka. Och det finns ingen toalett inne heller. När nöden gör sig påmind är de tvungna att sätta upp en skylt på luckan och stänga kiosken, och springa iväg och göra sitt ärende.

Ni har ju numera ett kök i närheten. Har ni toalett där också?

- Ja, det har vi. Nu slipper jag sätta mig bakom kiosken… Det har nog hänt förr om åren tror jag, innan vi fick tillgång till köket. Förr hade vi ju inte det.

- På den tiden hade vi en personaluppsättning som bara hade hand om leveranserna hit. Då ringde vi dem och sa att vi behövde ha två lådor korv, räksallad, västkustsallad… Så kom de och levererade det till kiosken. Nu har ju vi det själva här i vårt kök i närheten

Så tar något slut nu, åker skylten upp då och ni får springa till köket för att hämta?

- Det händer. 

- Vi får planera noggrant, för platsen är begränsad. Förr stod korvarna i en papplåda under stekbordet – det går ju inte längre. Nu ska allt förvaras i exakt åtta grader enligt miljöreglerna. Jag tycker det är bra, men det kräver mycket planering, avslutar Maria. 

På bilden överst: Maria Rothermel

Text: Ann Hedlund

Intervju och foto: Maria Mannebratt